Hej allihopa. Först och främst undrar jag hur ni mår? Hur är allt? Berätta, för ja, nu är vi inne på 30-talet utav dagar innan jag kommer hem, 39 dagar! Jihuuuu! 

Nu har jag tänkt att dela med mig av min historia då jag för första gången valde att flyga upp 4200 meter i luften för att sedan kasta mig ut och falla fritt i 45 sekunder innan fallskärmen vecklades ut. Dessutom betalade jag pengar för detta och nu undrar säkert många av er - Hur får man vara så dum att man riskerar livet, man betalar för det, man har inte sett sin egen familj på nästan 1 år och man skriver på papper om att företaget man hoppar med inte kan hållas ansvarig för något? Men det ska jag säga er att det må kanske vara dumt men jag lovar att inget i hela världen kan mäta sig med att falla fritt och få den känslan. Du är oövervinnerlig! 

Ja, vi (Shobhna, Dany, Sebastian, Alex, Cliff, Harry, Victoria & Jag) bestämde ju för några veckor sedan att vi ska göra skydiving tillsammans en grupp på 8 personer. Nu hade vi då betalat en deposit avgift och det var nu det skulle ske. Den 2 november 2012. Oj. Det började pirra i magen redan den 1 november på kvällen. Jag kunde verkligen inte sova för fem öre. Jag låg och vred mig och kände att SHIT imorgon händer det. Vissa av mina vänner var redan i Sydney över natten men jag var tvungen att ta en first aid training här på campus från 16.00-22.00 och då kände jag för att sova kvar på skolan istället.

Sagt och gjort. Jag somnade runt klockan 01.00 och klockan var ställd på 05.00 för att lämna campus vid 06.00. Väl i bilen kunde jag inte somna om. Jag var vaken hela vägen till Sydney, vi mötte upp de andra på centralen och tog tåget vidare söder ut mot Wollongong där vi skulle göra detta. När vi kom dit 2 timmar senare, runt 11.30 på dagen så ringde vi till företaget och dem kom och hämtade oss. Vi var på plats och det var nu dags att skriva på papper ifall något skulle ske att detta företag inte kan hållas ansvariga osv för något om jag tillexempel skulle dö. haha. Allt betalt och allt signerat. Nu skulle vi bara vänta. Vi var grupp 8 och det var två grupper före oss. Vi tog det lugnt, gjorde flätor och sånt för att lugna nerverna lite.

Sedan kom en grupp tillbaka och nästa åkte så då var det vår tur att ta på kläder, livväst och sele och göra oss redo. Vi fick hjälp med allt sånt. Utrustningen var på och nu fick vi övning på vilka positioner man ska hålla osv vid olika tillfällen. Efter ett tag kom våra instruktörer ut och vi alla hade en varsin. Min hette Brad och var asskön. Vi snackade, filmade och tog bilder. Vi hoppade på bussen som skulle ta oss till flygplatsen och det var 20 minuter av skräck. När vi var där så var alla väldigt snabba men min instruktör tog lång tid på sig och skulle kolla så allt var okej, flygplan etc. Så vi kom på sist och satt precis bredvid luckan som skulle öppnas för vårt hopp.

4000ft upp i luften frågade han om det var högt nog och visst var det det, men tydligen var vi inte ens halvvägs.. skräcken kom och jag blev informerad om att jag minsann skule hoppa först. tårarna började rinna och pulsen stiga otroligt men vi var inte där än. Vi filmade lite till, gick igenom de olika positionerna igen och hur vi skulle hoppa, vad som skulle hända och när han skulle öppna dörren osv. Det började bli dags och jag skulle sätta mig i hans knä för att vi skulle haka fast i varandra så att jag inte kunde flyga iväg från honom under hoppet.. Sagt och gjort, nu skulle han öppna dörren och vi alla skrek när det hände, 14000ft upp i luften, mer liknande 4200 meter upp i luften och så hängde han ut ur planet för skoj skull.. inte så skoj, jag blev livrädd och skrek värre än någonsinn.

Nu var vi tillbaka inne i planet och dags att sätta sig till rätta för att vara i rätt poition, ben och fötter utanför planet, jag lutade mig bakåt och vilade huvudet på hans (Brads) axel som jag blev tillsagd och där började jag storgråta och ville verkligen inte. Men en puff eller hopp från Brad som släppte taget om relingen ovanför luckan, så försvann jag (det var vad mina vänner sa) där störtade vi mot jorden i över 200km/h och det var underbart när jag efter några sekunder öppnade ögonen och insåg vad fantastiskt det är. Vi föll fritt i 45 sekunder och varje sekund var underbar. Sedan vecklades fallskärmen ut och jag kunde njuta ännumer av att hänga i luften och se utsiken - klarblå himml, mitt över havet och stranden i Sydney och man kunde inte ens se var himlen mötte havet och där seglade vi ner. 3 minuter senare och jag var på jorden igen. Vilken otrolig upplevelse. Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv och inte heller så lycklig. Det går inte att beskriva. Nu har jag verkligen något att berätta om och något att titta på när jag tror att jag inte kommer fixa en liten uppgift i skolan. Jag har ju fallit från 4000 meter höjd och betalat för det!

Det här ska vi verkligen göra när ni kommer hit - kära vänner och familj! 

Hoppas ni njuter lite av läsningen. puss och kram!!